1Och Mirjam och Aaron talade emot Mose för hans hustrus skull, den Ethiopissan, som han till hustru tagit hade; derföre att han en Ethiopisso hade till hustru tagit;
2Och sade: Talar nu Herren allena genom Mose? Talar han ock icke genom oss? Och Herren hörde det.
3Men Mose var en ganska saktmodig man, öfver alla menniskor på jordene.
4Och strax sade Herren till Mose, och till Aaron, och till MirJam: Går ut I tre intill vittnesbördsens tabernakel. Och de gingo alle tre ut.
5Då kom Herren neder i molnstodene, och steg in i dörrena af tabernaklet, och kallade Aaron och MirJam; och de gingo både ut.
6Och han sade: Hörer min ord; om någor är ibland eder en Herrans Prophet, honom vill jag uppenbara mig uti en syn; eller uti en dröm vill jag tala med honom.
7Men icke så min tjenare Mose, hvilken uti mitt hela hus trogen är.
8Munteliga talar jag med honom, och han ser Herran såsom han är, icke genom mörk ord eller liknelse. Hvi hafven I då icke fruktat att tala emot min tjenare Mose?
9Och Herrans vrede förgrymmade sig öfver dem, och han vände sig bort;
10Dertill gaf ock molnskyn sig ifrå tabernaklet. Och si, då var MirJam spitelsk såsom en snö; och Aaron vände sig till MirJam, och fick se att hon var spitelsk.
11Han sade till Mose: Ack min herre! lägg icke denna syndena på oss, i det vi hafve ovisliga gjort, och syndat;
12Att denna icke blifver såsom ett dödt ting, som kommer ut af moderlifvet; det hafver allaredo bortfrätit hälftena af hennes kött.
13Då ropade Mose till Herran, och sade: Ack Gud! gör henne helbregda.
14Herren sade: Om hennes, fader hade spottat henne i ansigtet, skulle hon icke skämma sig i sju dagar? Låt innelycka henne i sju dagar utan lägret; sedan låt åter taga henne igen.
15Så vardt då MirJam innelyckt i sju dagar utan lägret, och folket for ingen vägs fram bätter, intilldess MirJam vardt igen anammad.