1Då Ephraim lärda afguderi med magt, vardt han i Israel upphöjd; sedan syndade de genom Baal, och vordo deröfver dräpne.
2Men nu synda de än mycket mer, och göra beläte af sitt silfver, såsom de dem upptänka kunna, nämliga afgudar, de dock alltsammans smedsverk äro; likväl predika de om dem, att den som kalfvarna kyssa vill, han skall offra menniskor.
3De samme skola hafva morgonmoln, och den dagg som bittida faller; ja, lika som agnar, de utaf loganom bortblåsa, och såsom röken af en skorsten.
4Men jag är Herren, din Gud, allt ifrån Egypti land; och du skulle ju ingen annan Gud känna, utan mig; och ingen Frälsare, utan mig allena.
5Jag lät mig ju vårda om dig i öknene, i eno torro lande.
6Men efter de födde äro, så att de äro mätte vordne, och nog hafva, upphäfver sig deras hjerta; derföre förgäta de mig.
7Så skall jag ock varda emot dem lika som ett lejon, och lika som en parder; på vägenom vill jag vakta efter dem.
8Jag skall möta dem lika som en björn, hvilkom hans ungar borttagne äro, och skall sönderrifva deras förstockada hjerta, och skall uppfräta dem der, såsom ett lejon; vilddjur skola rifva dem sönder.
9Israel, du rörer dig i olycko; ty din hälsa står allena när mig.
10Hvar är din Konung, som dig hjelpa må uti alla dina städer; och dine domare, der du af sade: Gif mig Konung och Förstar?
11Nu väl, jag gaf dig; en Konung i mine vrede, och skall taga honom bort i mine grymhet.
12Ephraims misshandel är sammanbunden, och hans synd är behållen;
13Ty honom skall ve varda, såsom ene barnafödersko; ty de äro oförsigtig barn. Den tid skall komma, att deras barn miste förgås.
14Men jag vill förlossa dem utu helvete, och hjelpa dem ifrå döden; död, jag skall vara dig ett förgift; helvete, jag skall vara dig en plåga; dock är trösten fördold för min ögon;
15Ty han skall skilja emellan bröder; der skall ett östanväder komma, och Herren uppstiga ifrån öknene, och uttorka hans brunnar, och utöda hans källor; han skall bortröfva all kostelig tyg och håvor.