9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1 Sedan det skedt war, försökte Gud Abraham, och sade til honom: Abraham. Och han swarade: Här är jag.
2Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafwer, och gack bort uti Moria land, och offra honom der til et bränneoffer på et berg, det jag dig sägandes warder.
3Då stod Abraham bittida up om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed til bränneoffer, stod up och gick bort til det rum, som Gud honom sagt hade.
4På tredje dagen hof Abraham sin ögon up, och såg rummet långt ifrå.
5Och sade til sina drängar: Blifwer I här med åsnanom, jag och pilten wiljom gå dit bort, och när wi tilbedit hafwom, wilje wi komma igen til eder.
6Och Abraham tog weden til bränneoffret, och lade den på sin son Isaac: Men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både tilsamman.
7Då sade Isaac til sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden, hwar är nu fåret til bränneoffret?
8Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, til bränneoffret: Och de gingo både tilsamman.
9Och som de kommo til rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der et altare, och lade weden deruppå; bandt sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofwan på weden.
10Och uträckte sina hand, och tog til knifwen, at han skulle slagta sin son.
11Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.
12Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag at du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son för mina skull.
13Då hof Abraham sin ögon up, och såg en wädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den wäduren, och offrade honom til et bränneoffer i sins sons stad.
14Och Abraham kallade det rummet, HERren ser: Af hwilko man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.
15Och HERrans Ängel ropade åter til Abraham af himmelen,
16Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du detta gjorde, och icke skonade din enda son,
17At jag skall wälsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall besitta sina fiendars portar.
18Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda; derföre, at du mine röst lydt hafwer.
19Sedan gick Abraham til drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tilsammans til BerSaba, och bodde der.
20Då detta få skedt war, begaf sig, at Abraham wardt sagdt: Si, Milca hafwer ock födt barn dinom broder Nahor;
21Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilkom de Syrier komne äro:
22Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
23Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.
24Och hans frilla benämbd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Saham, Thahas och Maacha.