1 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle bygga honom ett hus.
2Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt, för sitt folk Israels skull.
3Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David födde ännu flera söner och döttrar.
4Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
5Jibhar, Elisua, Elpelet,
6Noga, Nefeg, Jafia,
7Elisama, Beeljada och Elifelet.
8Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga David. När David hörde detta, drog han ut mot dem.
9Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo plundringståg,
10frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade honom: »Drag upp; jag vill giva dem i din hand.»
11Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade David: »Gud har brutit ned[1] mina fiender genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.
12De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att dessa skulle brännas upp i eld.
13Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
14När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
15Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.»
16David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
17Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät fruktan för honom komma över alla folk. [1] Hebr parás.