9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.