2HERre, uppå dig förtröstar jag; låt mig aldrig på skam komma: Fräls mig genom dina rättfärdighet.
3Böj tin öron til mig, hasteliga hjelp mig: War mig en stark klippa och en borg, at du hjelper mig.
4Ty du äst min klippa och min borg; at du dock för ditt Namns skull mig leda och föra wille.
5At du wille draga mig utu nätet, som de för mig stält hafwa; ty du äst min starkhet.
6Uti dina händer befaller jag min anda; du hafwer mig förlöst, HERre, du trofaste Gud.
7Jag hatar dem, som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas til HERran.
8Jag fröjdar mig, och är glad öfwer dina godhet; at du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
9Och du öfwergifwer mig icke uti fiendans händer: Du sätter mina fötter uppå widt rum.
10HERre, war mig nådelig; ty mig är ångest; mitt ansikte är förfallet för sorgs skull, dertil min själ och min buk.
11Ty mitt lefwande är förtärdt wordet af bedröfwelse, och mina år af suckande: Min kraft är, genom mina missgerning, förfallen, och min ben äro försmäktade.
12Det går mig så illa, at jag är en stor försmädelse worden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
13Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är worden såsom et sönderslaget kärille.
14Ty månge försmäda mig illa, så at hwar man skyr wid mig; de rådslå med hwarannan om mig, och akta taga mig lifwet bort.
15Men jag, HERre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
16Min tid står i dina händer: Hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
17Låt ditt ansikte lysa öfwer din tjenare: Hjelp mig genom dina godhet.
18HERre, låt mig icke til skam warda, ty jag åkallar dig: De ogudaktige warde til skam, och tystade i helwete.
19Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodeliga och hånliga.
20Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bewarat hafwer; och bewisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn?
21Du förgömer dem hemliga när dig för hwars mans trug: Du förskyler dem i hyddone för de trätosama tungor.
22Lofwad ware HERren; at han mig en underlig godhet bewisat hafwer, i enom fastom stad. [1]
23Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifwen ifrå dina ögon; likwäl hörde du mine böns röst, då jag til dig ropade. [2]
24Älsker HERran, alle hans helige: HERren bewarar de trogna, och wedergäller dem rikeliga, som högmod öfwa. Warer tröste och oförfärade, alle J, som HERran förbiden.