9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1 Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oß gudar, de som gå före oß; ty wi wete icke hwad deßom manne Mose wederfaret är, den oß fört hafwer utur Egypti land.
2Aaron sade till dem: Rifwer de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.
3Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.
4Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Deße äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwa.
5Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är HERrans högtid.
6Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
7Då sade HERren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafwer, hafwer förderfwat det.
8De äro snarliga trädde ifrå de wägar, som jag dem budit hafwer. De hafwa gjort sig en gjuten kalf; och hafwa tillbedit honom, och offrat honom, och sagt: Deße äro dina gudar, Israel, som dig hafwa fört utur Egypti land.
9Och HERren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.
10Och nu låt mig, att min wrede förgrymmar sig öfwer dem, och uppfräter dem, så will jag göra dig till ett stort folk.
11Men Mose bad allwarliga inför HERran sin Gud, och sade: Ack! HERre, hwi will din wrede förgrymma sig öfwer ditt folk, det du med stora magt och wäldiga hand utur Egypti land fört hafwer?
12Hwi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafwer fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Wänd dig ifrå dine wredes grymhet, och war nådelig öfwer dins folks ondsko.
13Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hwilkom du wid dig sjelf sworit hafwer, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafwer, will jag gifwa edro säd, och de skola besitta det ewinnerliga.
14Så ångrade då HERren det onda, som han hotade att göra sino folke.
15Mose wände sig och steg ned af bergena, och hade twå wittnesbördsens taflor i sine hand; de woro skrefne på båda sidor.
16Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifwit skriftena deruti.
17Då nu Josua hörde folksens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigskriande är i lägret.
18Swarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der winna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qwädedansar.
19Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfwen, och dansen, förgrymmade han sig i wrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena.
20Och tog kalfwen, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulver, och strödde det i wattnen, och gaf det Israels barnom till att dricka;
21Och sade till Aaron: Hwad hafwer folket gjort dig, att du hafwer kommit dem en så stor synd uppå?
22Aaron sade: Min herre låte sina wrede icke förgrymma sig; du wetst att detta folket är ondt.
23De sade till mig: Gör oß gudar, som oß föregå; ty wi wete icke huru denna mannenom Mose går, den oß fört hafwer utur Egypti land.
24Jag sade till dem: Den som guld hafwer, han rifwe det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfwen worden.
25Då nu Mose såg, att folket war fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja wille, kom han dem på skam),
26Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hwar och en, som HERranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.
27Och han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Binde hwar och en sitt swärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hwar och en sin broder, frända och nästa.
28Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. och föll i den dagen af folkena wid tretusend män.
29Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERranom, hwar och en på sin son och broder, att i dag må öfwer eder wälsignelse gifwen warda.
30Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafwen gjort en stor synd. Nu, jag will uppstiga till HERran, om jag tilläfwentyrs kan försona edra synder.
31Som nu Mose åter kom till HERran, sade han: Ack! detta folket hafwer gjort en stor synd; och hafwa gjort sig gyldene gudar.
32Nu förlåt dem deras synd; hwar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifwit hafwer.
33HERren sade till Mose: Huru? Den will jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.
34Så gack nu, och för folket dit, som jag hafwer sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfwer dem.
35Alltså plågade HERren folket, derföre att de hade gjort kalfwen, hwilken Aaron gjorde.