9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1 Uti andro årena af NebucadNezars rike såg NebucadNezar en dröm, af hwilkom han wardt förskräckt, så at han waknade up.
2Då lät han tilhopa komma alla stjernokikare och wisa, och trollkarlar, och Chaldeer, at de skulle säga Konungenom sin dröm. De kommo, och trädde fram för Konungen.
3Och Konungen sade til dem: Jag hafwer haft en dröm, som mig förskräckt hafwer, och jag will gerna weta, hwad det för en dröm warit hafwer.
4Då sade de Chaldeer til Konungen, på Syriskt mål: Herre Konung, Gud låte dig länge lefwa; säg dinom tjenarom drömen, så wilje wi uttyda honom.
5Konungen swarade, och sade til de Chaldeer: Det är fallet mig utu minnet; om I icke låten mig få weta drömen, och uttyden honom, så skolen I platt förgöras, och edor hus skämliga förstörd warda.
6Om I ock låten mig få drömen weta, och uttyden honom, så skolen I få skänker, gåfwor och stora äro, af mig; derföre säger mig nu drömen, och hans uttydning.
7De swarade åter, och sade: Konungen säge sinom tjenarom drömen, så wilje wi uttyda honom.
8Konungen swarade, och sade: Sannerliga, jag förmärker, at I fördröjen tiden, efter I sen dock, att det är fallet mig utu minnet.
9Men om I icke sägen mig drömen, så skall rätten gå öfwer eder, lika som öfwer de der taga sig före at tala lögn och drafwel för mig, så länge tiden skall förlöpa; derföre säger mig nu drömen, så kan jag märka, at I ock wäl finnen uppå uttydningen.
10Då swarade de Chaldeer för Konungenom, och sade til honom: Ingen menniska är på jordene, den, det Konungen begärar, säga kan, och är ej heller någon Konung, ehuru stor eller mägtig han är, som sådant af någrom stjernokikare, wisom eller Chaldee, eskar.
11Ty det Konungen uppå eskar, är för högt, och är ej heller någon, som detta för Konungenom säga kan, undantagna gudarna, hwilke icke bo när menniskomen.
12Då wardt Konungen ganska wred, och böd förgöra alla de wisa i Babel.
13Och domen gick ut, at man skulle dräpa de wisa: Wardt också Daniel med sina stallbröder sökt, at man dem dräpa skulle.
14Då förnam Daniel sådana dom och befallning, af Arioch, Konungens öfwersta domare, hwilken utfor til at döda de wisa i Babel.
15Och han hof up, och sade til Konungens befallningsman Arioch: Hwarföre är denne stränge domen utgången ifrå Konungenom? Och Arioch lät Daniel det förstå.
16Så gick Daniel up, och bad Konungen, at han skulle gifwa honom tid til, at han måtte säga Konungenom uttydningena.
17Sedan gick Daniel hem, och gaf det sina stallbröder, Hanania, Misael och Asarie, tilkänna:
18At de skulle bedja Gud af himmelen om nåd til denna hemlighet; at Daniel och hans medbröder, samt med de andra wisa i Babel, icke förgöras skulle.
19Då wardt denna hemlig ting Daniel genom ena syn om nattene uppenbarad; för hwilket Daniel lofwade Gud af himmelen.
20Och Daniel tog til at tala, och säga: Lofwadt ware Guds Namn, ifrån ewighet til ewighet; ty hans är både wishet och starkhet.
21Han förwandlar tider och stunder: Han sätter Konungar af, och sätter Konungar up: Han gifwer de wisa deras wishet, och de förståndiga deras förstånd.
22Han uppenbarar det djupt och hemligit är: Han wet hwad i mörkrena ligger; ty när honom är alltsammans ljus.
23Jag tackar och lofwar dig, mina fäders Gud, at du hafwer förlänt mig wishet och starkhet, och hafwer nu det uppenbarat, der wi dig om bedit hafwe; det är, Konungens ärende hafwer du oss uppenbarat.
24Så gick Daniel up til Arioch, den af Konungenom befallning hade til at dräpa de wisa i Babel, och sade til honom alltså: Du skalt icke förgöra de wisa i Babel; utan haf mig up til Konungen, jag will säga Konungenom uttydelsen.
25Arioch hade Daniel med hast up för Konungen, och sade til honom alltså: En är funnen ibland Juda fångar, som Konungenom uttydningen säga kan.
26Konungen swarade, och sade til Daniel, den de Beltesazar kallade: Äst du den samme, som mig kan säga den dröm, som jag hafwer, och hans uttydning?
27Daniel swarade inför Konungenom, och sade: Den hemlighet, som Konungen eskar af de wisa, lärda, stjernokikare och spåmän, står icke i deras magt att säga Konungenom;
28Utan Gud af himmelen, han kan uppenbara hemlig ting; han hafwer tett Konungenom NebucadNezar, hwad i tilkommande tider ske skall; din dröm och din syn, då du sof, war denna:
29Du Konung tänker i dine säng, huru det måtte tilgå i framtiden: Och den som hemlig ting uppenbarar, han tedde dig, huru det gå skulle.
30Så är mig denna hemlighet uppenbarad, icke igenom mina wishet, lika som hon större wore än allas de som lefwa; utan derföre, at uttydningen måtte Konungenom underwist warda, och du dins hjertas tankar weta få.
31Du Konung sågst, och si, et ganska stort och högt beläte stod för dig, det war grufweligit uppå se.
32Dess belätes hufwud war af klart guld, dess bröst och armar woro af silfwer, buken och länderna woro af koppar;
33Dess ben woro af jern, dess fötter woro somt af jern, och somt af ler.
34Sådant sågst du, til dess en sten nederrifwen wardt utan händer, han slog belätet uppå dess fötter, som af jern och ler woro, och förkrossade dem.
35Då wordo all tilhopa förkrossad, jernet, leret, kopparen, silfret och guldet, och wordo såsom agnar på enom sommarloga, och wädret bortförde det, så at man kunde intet mer finna det; men stenen, som slog belätet, wardt til ett stort berg, så at det upfyllde hela werldena.
36Detta är drömen: Nu wilje wi säga uttydningen för Konungenom.
37Du Konung äst en Konung öfwer alla Konungar, den Gud af himmelen rike, magt, starkhet och äro, gifwit hafwer.
38Och allt det, der menniskor bo, och djuren på markene, och foglarna under himmelen, hafwer han gifwit i dina händer, och förlänt dig magt öfwer detta allt: Du äst det gyldene hufwudet.
39Efter dig skall et annat Konungarike upkomma, sämre än ditt; derefter det tredje Konungarike, som af koppar är, hwilket öfwer all land regera skall.
40Det fjerde skall wara hårdt såsom jern; ty lika wisst som jern sönderskär och sönderkrossar all ting; ja, lika som jern sönderslår all ting, så skall ock detta sönderkrossa och sönderslå alltsamman.
41Men at du sågst fötterna och tånar, somt af ler, och somt af jern, det skall wara et söndradt Konungarike; dock skall af jerns planto blifwa deruti, såsom du sågst jern beblandadt med ler.
42Och at tånar på dess fötter, somt af jern, och somt af ler woro, det skall wara endels et starkt, och endels et swagt rike.
43Och at du sågst jern beblandadt med ler, skola de wäl beblanda sig efter menniskos blod tilsammans; men de skola likwäl intet hänga tilhopa, lika som jern icke kan bemängas med ler.
44Men uti dessa Konungarikes tid skall Gud af himmelen uprätta et Konungarike, det aldrig skall förlagdt warda; och hans rike skall icke komma til något annat folk; det skall förkrossa och förstöra all dessa riken; men det skall blifwa i ewig tid.
45Såsom du sågst en sten nederrifwen af et berg utan händer, hwilken sönderslog jernet, kopparen, leret, silfret och guldet; alltså hafwer nu den store Gud tett Konungenom, hwad som framdeles ske skall: Och detta är wisserliga drömen, och uttydningen är rätt.
46Då föll Konungen NebucadNezar uppå sitt ansikte, och tilbad inför Daniel; och befallte, at man skulle göra honom spisoffer och rökoffer.
47Och Konungen swarade Daniel, och sade: Det är intet twifwel, edar Gud är en Gud öfwer alla gudar, och en Herre öfwer alla Konungar, den hemlig ting uppenbara kan; efter du dessa hemlig ting hafwer kunnat uppenbara.
48Och Konungen uphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker; och gjorde honom til en Första öfwer hela landet Babel, och satte honom til en Öfwersta öfwer alla de wisa i Babel. Och Konungen uphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker; och gjorde honom til en Första öfwer hela landet Babel, och satte honom til en Öfwersta öfwer alla de wisa i Babel.
49Och Daniel bad Konungen, at han måtte sätta Sadrach, Mesach och AbedNego, öfwer de landskap i Babel; men Daniel sjelf blef när Konungenom i hans gård. Och Daniel bad Konungen, at han måtte sätta Sadrach, Mesach och AbedNego, öfwer de landskap i Babel; men Daniel sjelf blef när Konungenom i hans gård.