1 När han nu gick neder af berget, följde honom mycket folk.
2Och si, der kom en spitelsk man, och tilbad honom, och sade: HERre, vill du, så kan du göre mig renan.
3Då räckte JEsus ut sina hand, och tog på honom, sägandes: Jag vill, var ren; och strax vardt han ren utaf sin spitelsko.
4Och JEsus sade til honom: Se til, at du säger det för ingom; utan gack bort, och låt Presten se dig, och offra den gåfvo, som Mose budit hafwer, til et vittnesbörd öfver dem.
5Men när JEsus gick in uti Capernaum, kom en höfvitsman til honom, och bad honom
6Sägandes: HERre, min tjenare ligger hemma borttagen, och hafver stor vedermödo.
7Då sade JEsus til honom: Jag vill komma, och bota honom.
8Då svarade höfvitsmannen, och sade: HERre, jag är icke värdig, at du skalt gå in under mitt tak; utan säg allenast et ord, så blifver min tjenare helbregda.
9Ty jag är ock en menniska under annars mans våld, och hafver krigsknektar under mig; och jag säger til den ena: Gack; och han går; och til den andra: Kom; och han kommer; och til min dräng: Gör det; och han gör så.
10När JEsus detta hörde, förundrade han sig, och sade til dem, som honom följde: Sannerliga säger jag eder, jag hafver icke funnit sådana tro i Israel.
11Men jag säger eder, at månge varda kommande af östan och västan, och skola sitta med Abraham, Isaac och Jacob i himmelriket.
12Men riksens barn skola varda utkastade i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
13Och JEsus sade til höfvitsmannen: Gack, och som du tror, så ske dig; och i samma stundene blef hans tjenare helbregda.
14Och när JEsus kom i Petri bus, och såg at hans svära låg, och bade skälfvosot;
15Då tog han på hennes hand, och skälfvosoten öfvergaf henne; och hon stod up, och tjente dem.
16Och när aftonen kom, hade de til honom många, som voro besatte, och han dref ut andarna med ord; och alla dem, som ondt hade, botade han.
17På det fullbordas skulle, det som sagdt var genom Esaia Propheten, som säger: Han hafver tagit på sig våra skröplighet, och våra sjukdomar hafver han burit.
18Och när JEsus såg mycket folk omkring sig, böd han, at man skulle fara utöfver på hinsidon hafvet.
19Och kom en Skriftlärd til honom, och sade til honom: Mästar, jag vill följa dig ehvart du går.
20Då sade JEsus til honom: Räfarna hafva kulor, och foglarna under himmelen näste; men menniskones Son hafver intet, der han må luta sitt hufvud til.
21Och en annar af hans Lärjungar sade til honom: HERre, gif mig låf, at jag går först bort, och begrafver min fader.
22Då sade JEsus til honom: Följ du mig, och låt de döda begrafva sina döda.
23Och han steg i skeppet, och hans Lärjungar följde honom.
24Och si, en stor storm växte up i hafvet, så at vågen slog utöfver skeppet; och han sof.
25Då gingo Lärjungarna til, och väckte honom up, frågande: HERre, fräls oss, vi förgås.
26Då sade han til dem: I klentrogne, hvi rädens I? Och stod up, och näpste vädret, och hafvet; och det vardt stilla lugnet.
27Men menniskorna förundrade sig, och sade : Hvad är denne för en, at vädret och hafvet äro honom lydige?
28Och när han kom på hinsidon hafvet, uti de Gergeseners landsändar, kommo två, besatte med djefvulen, emot honom löpande, utgångne af grifter; och voro ganska gräselige, så at ingen kunde resa den vägen fram.
29Och si, de ropade, och sade: Ack! Jesu, Guds Son, hvad hafve vi med dig göra? Äst du kommen til at plåga oss förr än tid är?
30Så gick der långt ifrån en stor svinahjord i bet.
31Då bådo honom djeflarne, och sade: Är det så, at du drifver oss ut, så lofva oss, at vi farom uti den svinahjorden.
32Då sade han til dem: Farer. Då foro de ut, och foro in i svinahjorden: och si, hele svinahjorden lopp, och brådstörte sig i hafvet, och drunknade i vatnet.
33Men herdarne flydde bort, och gingo in i staden, och förkunnade alltsammans, och huru det var tilgånget med dem, som besatte voro.
34Och si, då gick hela staden ut emot Jesum; och då de sågo honom, bådo de, at han ville gå bort utu deras landsändar.