1Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes:
2Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son;
3Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma.
4Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop.
5Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap.
6Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.
7När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.
8Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.
9Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.
10Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.
11Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;
12Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.
13Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
14Ty månge äro kallade, och få utkorade.
15Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;
16Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.
17Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?
18När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?
19Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.
20Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta?
21De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
22När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom.
23På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom,
24Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd.
25När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder.
26Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.
27Sist af allom blef ock qvinnan död.
28När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne.
29Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.
30Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.
31Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade:
32Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro.
33Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom.
34När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig.
35Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:
36Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen?
37Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg.
38Detta är det yppersta och största budet.
39Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf.
40På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna.
41När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus;
42Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids.
43Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes:
44Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall.
45Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son?
46Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer.