1 Förty himmelriket är likt enom husbonda, som gick ut bittida om morgonen, til at leja sig arbetare i sin wingård.
2Och när han hade warit öfwerens med arbetarena om en wiss dagspenning, sände han dem i sin wingård.
3Sedan gick han ut wid tredje stunden, och såg några andra ståndande fåfänga på torget;
4Och sade til dem: Går ock I uti min wingård, och hwad skäligt är, will jag gifwa eder:
5Och de gingo. Och åter gick han ut wid sjette och nionde stunden, och gjorde sammaledes.
6Men wid den ellofte stundena gick han ut, och fann några andra ståndande fåfänga, och sade til dem: Hwi stån I här hela dagen fåfänge?
7De sade til honom: Ty ingen hafwer legt oss. Då sade han til dem: Går ock I uti min wingård, och hwad skäligit är skolen I få.
8När aftonen kom, sade wingårdsherren til sin skaffare: Kalla fram arbetarena, och gif dem deras lön, begynnandes på de sista, intil de första.
9Och när de kommo fram, som wid ellofte stundena komne woro, fick hwardera dagspenningen.
10Men när de förste kommo, mente de, at de skulle fått mer; och fingo ock hwardera dagspenningen.
11Och när de så fingo, knorrade de emot husbondan;
12Och sade: Desse siste hafwa arbetat en timma, och du gjorde dem lika med oss, som hafwa burit dagsens tunga och hetan.
13Då swarade han enom af dem, och sade: Min wän, jag gör dig ingen orätt; wast du icke öfwerens med mig om en wiss dagspenning?
14Tag det dig tilhörer, och gack din wäg; men jag will gifwa denna sista så mycket som dig.
15Eller må jag icke göra uti min ting hwad jag will? Ser du fördenskull illa ut, at jag så god är?
16Alltså warda de ytterste de främste, och de främste de ytterste: Ty månge äro kallade; men få äro utwalde.
17Och så drog JEsus up til Jerusalem, och tog de tolf Lärjungarna til sig på wägen, och sade til dem:
18Si, wi farom up til Jerusalem, och menniskones Son skall öfwerantwardas dem öfwersta Prestomen, och dem Skriftlärdom; och de skola döma honom til döden.
19Och de skola öfwerantwarda honom Hedningomen, til at begabbas, och hudflängas, och korsfästas; och tredje dagen skall han uppstå igen.
20Då steg Zebedei söners moder fram til honom med sina söner, tilbad honom, och begärade något af honom.
21Då sade han til henne: Hwad wilt du? Sade hon til honom: Låt dessa twå mina söner sitta i ditt rike, den ena på dine högra hand, och den andra på dine wenstra.
22Då swarade JEsus, och sade: I weten icke hwad I bedjen; kunnen I dricka den kalken, som jag skall dricka, och döpas med det dopet, som jag döpes med? Då sade de til honom: Ja, wäl.
23Sade han til dem: Min kalk skolen I wisst dricka, och döpas med det dop, som jag döpes med; men sitta på mine högra hand och wenstra, står icke mig til at gifwa, utan dem, som det tilredt är af minom Fader.
24När de tio det hörde, wordo de misslynte på de twå bröderna.
25Då kallade JEsus dem til sig, och sade: I weten, at werldslige Förstar äro rådande, och de som herrar äro, hafwa magtena.
26Så skall det icke wara ibland eder; utan den som will wara mägtig ibland eder, han ware edar tjenare.
27Och hwilken ibland eder will wara den främste, han ware edar dräng.
28Såsom menniskones Son är icke kommen, på det han will låta tjena sig, utan at han will tjena, och gifwa sitt lif til återlösning för många.
29Och när de gingo utaf Jericho, följde honom mycket folk.
30Och si, twå blinde såto wid wägen; och när de hörde, at JEsus gick der fram, ropade de, och sade: Ack HERre, Davids Son, förbarma dig öfwer oss.
31Men folket näpste dem, at de skulle tiga. Då ropade de dess mer, och sade: Ack HERre, Davids Son, förbarma dig öfwer oss.
32Då stadnade JEsus, och kallade dem, och sade: Hwad wiljen I, at jag skall göra eder?
33De sade til honom: HERre, at wår ögon måtte öpnas.
34Då warkunnade sig JEsus öfwer dem, och tog på deras ögon; och straxt fingo de sina syn, och följde honom.