9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1 Käre bröder, jag vill icke dölja för eder, att våre fäder voro alle under skyn, alle gingo de genom hafvet;
2Och alle vordo de under Mose döpte, i skynom, och i hafvet.
3Och hafva alle enahanda andelig mat ätit;
4Och alle enahanda andelig dryck druckit; ty de drucko af den andeliga klippan, som dem medföljde; hvilken klippa var Christus.
5Men månge af dem voro icke Gudi behagelige; ty de vordo nederslagne i öknene.
6Men detta är oss skedt till exempel; att vi icke skole hafva begärelse till det ondt är, såsom de begärelse hade.
7Varer icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, som skrifvet är: Folket satte sig ned att äta och dricka, och stodo upp till att leka.
8Låter oss icke heller drifva horeri, såsom somlige af dem besmittade sig med horeri; och föllo på en dag tre och tjugu tusend.
9Låter oss ock icke fresta Christum, såsom somlige af dem frestade honom; och vordo dräpne af ormar.
10Knorrer ock icke, såsom somlige af dem knorrade; och vordo dräpne af förderfvarenom.
11Allt sådant verderfors dem till ett exempel; men det är oss skrifvet till en förvarning, på hvilka verldenes ände kommen är.
12Derföre, den som låter sig tycka han står, han se till, att han icke faller.
13Eder hafver ingen frestelse ännu påkommit, utan den mennisklig är; men Gud är trofast, som icke låter eder frestas öfver edra förmågo; utan gör med frestelsen en utgång, så att I kunnen dragat.
14Derföre, mine käreste, flyr ifrån afgudadyrkan.
15Jag talar såsom med förståndigom; betrakter I hvad jag säger:
16Välsignelsens kalk, den vi välsigne, är icke han Christi blods delaktighet? Det brödet, som vi bryte, är icke det Christi lekamens delaktighet?
17Ty det är ett bröd; så äre vi månge en lekamen, efter vi alle af eno bröde delaktige äre.
18Ser på Israel efter köttet; de som äta offren, äro de icke delaktige af altaret?
19Hvad skall jag då säga: Är afguden något? Eller är det något, som afgudom offras? Nej.
20Men det säger jag, att hvad Hedningarna offra, det offra de djeflom, och icke Gudi. Nu vill jag icke, att I skolen delaktige varda med djeflomen.
21I kunnen icke dricka Herrans kalk, och djeflarnas kalk. I kunnen icke delaktige vara af Herrans bord, och djeflarnas bord.
22Eller vilje vi reta Herran? Månn vi vara starkare än han?
23Jag hafver magt till allt, men det kommer icke allt till förbättring.
24Ingen söke sitt, utan annars bästa.
25Allt det falt är i köttboden, det äter, och fråger intet derefter för samvetets skull;
26Ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
27När nu en otrogen bjuder eder till gäst, och I viljen gå till honom, så äter allt det eder förelägges, och fråger intet derefter för samvetets skull.
28Men om då någor säger till eder: Detta är offradt afgudom, sa äter icke, för lians skull som det underviste, och för samvetets skull; ty jorden är Herrans, och allt det derpå är.
29Samvetet, säger jag; icke ditt, utan dens andras; ty hvarföre skulle jag låta döma mina frihet af ens annars samvet?
30Ty om jag äter deraf med tacksägelse, hvi skulle jag då lastad varda för det jag tackar före?
31Hvad I nu äten eller dricken, eller hvad I gören, så gören allt Gudi till äro.
32Varer sådane, att I ingen förargen, hvarken Juda, eller Grek, eller Guds församling;
33Såsom ock jag i all ting är allom till vilja, icke sökandes min, utan mångs mans nytto, att de måga varda salige.