9 And when he had opened the fifth seal, I saw under the altar the souls of them that were slain for the word of God, and for the testimony which they held:
10 And they cried with a loud voice, saying, How long, O Lord, holy and true, dost thou not judge and avenge our blood on them that dwell on the earth?
11 And white robes were given unto every one of them; and it was said unto them, that they should rest yet for a little season, until their fellowservants also and their brethren, that should be killed as they were, should be fulfilled.
1Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.
2Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;
3Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.
4Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.
5Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.
6Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.
7Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.
8Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.
9Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.
10Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.
11Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.
12Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.
13Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.
14De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.
15Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.
16Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.
17Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.
18Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.
19Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.
20Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.
21På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;
22Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.
23Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.