2Och sade til sina tjenare: Denne är Johannes Döparen; han är upstånden ifrå de döda, derföre gör han sådana krafter.
3Ty Herodes hade gripit Johannem, bundit och lagt honom i häktelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus, skull.
4Förty Johannes hade sagt til honom: Dig är icke låfligit hafwa henne.
5Och han hade gerna dräpit honom; men han räddes för folket; ty de höllo honom för en Prophet.
6När då Herodes begick sin födelsedag, dansade Herodias dotter för dem, och det behagade Herodi.
7Därföre låfwade han henne wid en ed, at han wille gifwa henne, hwad hon begärade.
8Då sade hon, såsom hennes moder hade lärt henne tilförene: Gif mig här på et fat Johannis Döparens hufwud.
9Och Konungen blef bedröfwad; dock för edens skull, och för deras skull, som såto öfwer bord med honom, böd han, at det skulle gifwas henne.
10Och sände bort, och lät afhugga Johannis hufwud i häktelset.
11Och hans hufwud wardt framburit på et fat, och gifwit pigone; och hon bar det til sina moder.
12Och hans Lärjungar kommo, och togo hans lekamen, och begrofwo honom; och gingo sedan bort, och förkunnade det JEsu.
13När JEsus det hörde, for han dädan med skepp afsides bort uti en ödemark. När folket det hörde, kommo de efter honom til fot ifrå städerna.
14Och JEsus gick ut, och såg det myckna folket, och warkunnade sig öfwer dem, och gjorde deras kranka helbregda.
15Och när det led åt aftonen, gingo hans Lärjungar til honom, och sade: Här är en ödemark, och tiden är förliden; låt folket gå ifrå dig, at de må gå bort i byarna, och köpa sig mat.
16Då sade JEsus til dem: Det görs icke behof, at de bortgå; gifwer I dem äta.
17Då sade de til honom: Wi hafwe här icke mer än fem bröd och twå fiskar.
18Sade han: Tager mig dem hit.
19Och han böd folket sätta sig ned på gräset; och tog de fem bröd och de twå fiskar, såg up i himmelen, och tackade; bröt det, och gaf Lärjungomen bröden, och Lärjungarna gåfwo så folken.
20Och de åto alle, och wordo mätte. Och de togo up det öfwer war i styckom, tolf korgar fulla.
21Och de som ätit hade woro wid femtusend män, förutan qwinnor och barn.
22Och strax dref JEsus sina Lärjungar, at de skulle stiga i skeppet, och fara fram före utöfwer, så länge han skilde folket ifrå sig.
23Och när han hade skilt folket ifrå sig, gick han up på et berg allena, til at bedja; och när aftonen kom, war han der allena.
24Men skeppet war då allaredo midt på hafwet, och led plats i wågene; förty wädret war emot.
25Men i den fjerde wäktene om nattene kom JEsus til dem, gångandes på hafwet.
26Och när Lärjungarna sågo honom gå på hafwet, wordo de förfärade, och sade: Det är et spökelse; och ropade af räddhoga.
27Men JEsus talade dem strax til, och sade: Warer wid et godt mod; det är jag, warer icke förfärade.
28Då swarade honom Petrus, och sade: HERre, äret du, så bjud mig komma til dig uppå wattnet.
29Då sade han: Kom. När Petrus då steg utaf skeppet, begynte han gå på watnet, at han skulle komma til JEsum.
30Men när han såg at wädret war starkt, wardt han förfärad; och som han begynte sjunka, ropade han, och sade: HERre, hjelp mig.
31Och strax räckte JEsus ut handena, och fattade uti honom, och sade til honom: O du klentrogne, hwi twiflade du?
32Och när de woro inkomne i skeppet, stillade wädret sig.
33Men de som woro i skeppet gingo fram, och tilbådo honom, och sade: Wisserliga äst du Guds Son.
34Och när de woro öfwerfarne, kommo de uti det landet Genesaret.
35Och när folket der sammastädes förnummo honom, sände de bud i hela landet deromkring, och hade alla sjuka til honom:
36Och bådo honom, at de måtte allenast taga på hans klädafåll; och de som togo deruppå blefwo alle helbregda.