1 Då warder himmelriket likt tio jungfrur, som togo sina lampor, och gingo ut emot brudgumman.
2Men fem af dem woro wisa, och fem fåwitska.
3De fåwitska togo sina lampor, och togo inga oljo med sig;
4Men de wisa togo oljo i sin kärille, samt med lampomen.
5Då nu brudgummen dröjde, blefwo de alla sömniga, och sofwo.
6Men om midnattstid wardt et anskri: Si, brudgummen kommer; går ut emot honom.
7Då stodo alla de jungfrurna up, och redde sina lampor til.
8Då sade de fåwitska til de wisa: Gifwer oss af edra oljo; ty wåra lampor slockna.
9Då swarade de wisa, sägande: Ingalunda; på det både oss och eder icke skall fattas; utan går heldre til dem som sälja, och köper til eder sjelfwa.
10När de gingo och skulle köpa, kom brudgummen; och de som redo woro, gingo in med honom i bröllopet, och dören tilstängdes.
11På det sista kommo ock de andra jungfrurna, och sade: Herre, Herre, låt up för oss.
12Då swarade han, och sade: Sannerliga säger jag eder: Jag känner eder intet.
13Waker fördenskull; ty I weten hwarken dag eller stund, när menniskones Son är kommandes.
14Ty lika som en man, den utländes for, kallade sina tjenare, och fick dem sina ägodelar i händer.
15Och fick enom fem pund, enom tu, och enom et, hwarjom efter hans magt; och for strax bort.
16Då gick den bort, som fem pund hade fått, och handlade med dem; och wann annor fem pund.
17Sammaledes ock den, som tu hade fått, wann ock annor tu.
18Men den, som et hade fått, gick bort, grof i jordena, och bortgömde sins herras penningar.
19En lång tid derefter, kom de tjenares herre, och höll räkenskap med dem.
20Då steg han fram, som hade fått fem pund, och sade: Herre, du fick mig fem pund; si, annor fem pund hafwer jag wunnit med dem.
21Då sade hans herre til honom: Ack, du gode och trogne tjenare, öfwer en ringa ting hafwer du warit trogen, jag skall sätta dig öfwer mycket; gack in i dins herras glädje.
22Då gick ock den fram, som hade fått tu pund, och sade: Herre, du fick mig tu pund, si, annor tu hafwer jag wunnit dermed.
23Då sade hans herre til honom: Ack, du gode och trogne tjenare, öfwer en ringa ting hafwer du warit trogen, jag skall sätta dig öfwer mycket; gack in i dins herras glädje.
24Då kom ock den fram, som hade fått et pund, och sade: Herre, jag wisste, at du äst en sträng man; du upskär der du intet sådde, och uphemtar der du intet strödde:
25Och jag fruktade mig, gick bort, och gömde ditt pund i jordene; si, här hafwer du det dig tilhörer.
26Då swarade hans herre, och sade til honom: Du onde och late tjenare; wisste du, at jag upskär der jag intet sådde, och uphemtar der jag intet strödde;
27Så skulle du hafwa fått wexlarena mina penningar; och när jag hade kommit, hade jag ju fått mitt med winning:
28Derföre tager af honom pundet, och gifwer honom, som tio pund hafwer.
29Ty hwarjom och enom, som hafwer, skall warda gifwiet, och han skall hafwa nog; men den som icke hafwer, det som han hafwer, skall ock tagas ifrå honom:
30Och den onyttiga tjenaren kaster uti det yttersta mörkret; der skall wara gråt och tandagnisslan.
31Men när menniskones Son kommer i sitt majestät, och alle helige Änglar med honom, då skall han sitta på sins härlighets stol.
32Och för honom skola församlas all folk; och han skall skilja dem, den ena ifrå den andra, såsom en herde skiljer få-ren ifrå getterna.
33Och fåren skall han ställa på sina högra sido, och getterna på den wenstra.
34Då skall Konungen säga til dem, som äro på hans högra sido: Kommer, I mins Faders wälsignade, och besitter det riket, som eder är tilredt ifrå werldenes begynnelse.
35Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig äta: Jag war törstig, och I gåfwen mig dricka: Jag war huswill, och I herbergaden mig;
36Nakot, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig: Jag war i häktelse, och I kommen til mig.
37Då skola de rättfärdige swara honom, och säga: HERre, när sågom wi dig hungrigan, och spisadom dig? eller törstigan, och gåfwom dig dricka?
38När sågom wi dig wara huswillan, och herbergadom dig? eller nakotan, och kläddom dig?
39Eller när sågom wi dig sjukan, eller i häktelse, och kommom til dig?
40Då skall Konungen swara, och säga til dem: Sannerliga säger jag eder: Det I hafwen gjort enom af dessa minsta mina bröder, det hafwen I gjort mig.
41Då skall han ock säga til dem på wenstra sidone: Går bort ifrå mig, I förbannade, uti ewinnerlig eld, som djeflenom och hans änglom tilredd är.
42Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig icke äta: Jag war törstig, och I gåfwen mig icke dricka:
43Jag war huswill, och I herbergaden mig icke; nakot, och I klädden mig icke: jag war sjuk och i häktelse, och I sökten mig icke.
44Då skola ock de swara honom, och säga: HERre, när såge wi dig hungrigan, eller törstigan, eller huswillan, eller nakotan, eller sjukan, eller i häktelse, och hafwom icke tjent dig?
45Då skall han swara dem, och säga: Sannerliga säger jag eder: Hwad I icke hafwen gjort enom af dessa minsta, det hafwen I ock icke gjort mig.
46Och desse skola då gå uti ewiga pino; men de rättfärdige i ewinnerligit lif.