1 Och det begaf sig, när JEsus hade lyktat all dessa ord, sade han til sina Lärjungar:
2I weten, at twå dagar härefter warder Påska, och menniskones Son skall öfwerantwardas til at korsfästas.
3Då församlade sig de öfwerste Presterne, och de Skriftlärde, och de äldste i folket, uti den öfwersta Prestens palats, som het Caiphas;
4Och rådslogo, huru de måtte få gripa JEsum med list, och dräpa honom.
5Dock sade de: Icke i högtiden, at et uplopp icke warder i folkena.
6Då nu JEsus war i Bethanien, i den spitelska Simons hus;
7Steg en qwinna fram til honom, och hade et glas med dyr smörjelse, och gjöt det på hans hufwud, der han satt wid bord.
8Då hans Lärjungar det sågo, wordo de misslynte, och sade: Hwad gjordes denna förspillning behof?
9Denna smörjelse måtte man hafwa wäl dyrt sålt, och gifwit de fattiga.
10När JEsus det förnam, sade han til dem: Hwi gören I denna qwinnona illa til frids; ty hon hafwer gjort med mig en god gerning?
11I hafwen alltid fattiga när eder; men alltid hafwen I icke mig.
12Det hon hafwer utgjutit denna smörjelsen på min lekamen, det hafwer hon gjort mig til begrafning.
13Sannerliga säger jag eder, hwar som helst i hela werldene detta Evangelium warder predikadt, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt warda henne til åminnelse.
14Då gick en af de tolf, som het Judas Ischarioth, bort til de öfwersta Presterna;
15Och sade: Hwad wiljen I gifwa mig, at jag förråder eder honom? Och de wordo öfwerens med honom om tretio silfpenningar.
16Och ifrå den tiden sökte han tilfälle, at han måtte förråda honom.
17Men på första Sötebrödsdagen gingo Lärjungarna til JEsum, och sade til honom: Hwar will du, at wi skole tilreda dig äta Påskalambet?
18Då sade han: Går in i staden til en, och säger honom: Mästaren låter säga dig: Min tid är hardt när; när dig will jag hålla Påska, med mina Lärjungar.
19Och Lärjungarna gjorde som JEsus befallte dem, och tilredde Påskalambet.
20Och om aftonen satte han sig til bords med de tolf.
21Och wid de åto, sade han: Sannerliga säger jag eder, en af eder skall förråda mig.
22Då wordo de swårliga bedröfwade, och begynte hwar i sin stad säga til honom: HERre, icke är jag den samme?
23Då swarade han, och sade: Den, som med mig doppade handena i fatet, han skall förråda mig.
24Menniskones Son warder gåendes, som skrifwit är om honom; men we den mennisko, af hwilko menniskones Son warder förrådd; det wore de menniskone bättre, at hon aldrig hade född warit.
25Då swarade Judas, som förrådde honom, och sade: Mästar, icke är jag den samme? Sade han til honom: Du sadet.
26Men när de åto, tog JEsus brödet; tackade, och bröt, och gaf Lärjungomen, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen.
27Och han tog kalken, och tackade, gaf dem, och sade: Dricker häraf alle.
28Ty detta är min blod, dess nya Testamentsens, hwilken utguten warder för mångom, til syndernas förlåtelse.
29Jag säger eder: Härefter skall jag icke dricka af denna winträs frukt, intil den dagen jag warder det drickandes nytt med eder i mins Faders rike.
30Och när de hade sagt lofsången, gingo de ut til Oljoberget.
31Då sade JEsus til dem: I denna nattene skolen I alle förargas i mig; ty det är skrifwit: Jag skall slå herdan, och fåren af hjorden skola warda förskingrad.
32Men när jag är upstånden igen, will jag gå fram för eder i Galileen.
33Då swarade Petrus, och sade til honom: Om än alle förargades i dig, så skall jag dock likwäl aldrig förargas.
34Sade JEsus til honom: Sannerliga säger jag dig, at i desso nattene, förr än hanen gal, skalt du neka mig tre resor.
35Sade Petrus til honom: Om jag skulle än dö med dig, will jag icke neka dig: Sammaledes sade ock alle Lärjungarne.
36Då kom JEsus med dem på den platsen, som kallas Gethsemane, och sade til Lärjungarna: Sitter här, så länge jag går dit bort, och beder.
37Och han tog Petrum til sig, och de twå Zebedei söner, och begynte bedröfwas och ängslas.
38Då sade JEsus til dem: Min själ är bedröfwad intil döden; blifwer här, och waker med mig.
39Och han gick litet ifrå dem, föll ned på sitt ansigte, bad, och sade: Min Fader, är det möjeligit, så gånge denne kalken ifrå mig; dock icke som jag will, utan som du.
40Och han kom til Lärjungarna, och fann dem sofwande, och sade til Petrum: Så förmåtten I icke waka ena stund med mig?
41Waker och beder, at I fallen icke uti frestelse: Anden är wiljog, men köttet är swagt.
42Åter gick han bort annan gång, och bad, sägandes: Min Fader, om det är icke möjeligit, at denne kalken går ifrå mig, med mindre jag dricker honom, så ske din wilje.
43Så kom han, och fann dem åter sofwande; ty deras ögon woro tung.
44Och han lät då blifwa dem, och gick åter bort, och bad tredje gången, sägandes samma orden.
45Då kom han til sina Lärjungar, och sade til dem: Ja, sofwer nu, och hwiler eder; si, stunden är kommen, och menniskones Son skall antwardas i syndares händer.
46Står up, och låter oss gå; si, den är här, som mig förråder.
47Och wid han än talade; si, då kom Judas, en af de tolf, och med honom en stor skare, med swärd och med stafrar, utsände af de öfwersta Presterna, och af de Äldsta i folket.
48Men den, som förrådde honom, hade gifwit dem et tekn, sägandes: Hwilken jag kysser, den äret; tager honom.
49Då steg han hastigt fram til JEsum, och sade: Hel Rabbi; och kysste honom.
50Då sade JEsus til honom: Min wän, hwarefter kommer du? Då stego de fram, och båro händer på JEsum, och grepo honom.
51Och si, en af dem, som woro med JEsu, räckte ut handena, drog ut sitt swärd, och slog dens öfwersta Prestens tjenare, och afhögg hans öra.
52Då sade JEsus til honom: Stick ditt swärd i sitt rum; ty alle de som taga til swärd, de skola förgås med swärd.
53Eller menar du, jag kunde icke bedja min Fader, at han skickade til mig mer än tolf legioner Änglar?
54Huru blefwe då Skriften fullkomnad, at så ske skall?
55I samma stundene sade JEsus til skaran: Lika som til en röfware ären I utgångne, med swärd och stafrar, til at taga fatt på mig; hwar dag hafwer jag sutit när eder i templet, lärandes, och I hafwen icke gripit mig.
56Men detta är allt skedt, på det Propheternas skrifter skulle fullkomnas. Då öfwergåfwo alle Lärjungarne honom, och flydde.
57Men de som hade gripit JEsum, ledde honom til den öfwersta Presten Caiphas, der de Skriftlärde och de Äldste församlade woro.
58Men Petrus följde honom långt efter, intil den öfwersta Prestens palats; och gick in, och satte sig när tjenarena, på det han skulle se ändan.
59Men de öfwerste Presterne, och de Äldste, och hela Rådet, sökte falskt wittnesbörd emot JEsum, at de måtte dräpa honom, och funno intet.
60Och ändock mång falsk wittne kommo fram, funno de likwäl intet. På det sista kommo tu falsk wittne;
61Och sade: Denne hafer sagt: Jag kan bryta ned Guds tempel, och bygga det up i tre dagar.
62Och den öfwerste Presten stod up, och sade til honom: Swarar du intet til det, som desse wittna emot dig
63Men JEsus tigde. Och den öfwerste Presten swarade, och sade til honom: Jag beswär dig wid lefwandes Gud, at du säger oss, om du äst Christus, Guds Son.
64Sade JEsus til honom: Du sade det. Dock säger jag eder: Härefter skolen I få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.
65Då ref den öfwerste Presten sin kläder sönder, och sade: Han hafwer förhädat Gud, hwad görs oss nu mer wittne behof? Si, nu hörden I hans hädelse.
66Hwad synes eder? Då swarade de, och sade: Han är saker til döden.
67Då spottade de i hans ansigte, och slogo honom med näfwarna; somlige kindpustade honom;
68Och sade: Spå oss, Christe hwilken är den som dig slog.
69Men Petrus satt utanföre i palatset; och der kom til honom en tjensteqwinna, och sade: Du wast ock med JEsu af Galileen.
70Men han nekade för allom, och sade: Jag wet icke hwad du säger.
71Och när han gick ut gennom dörena, såg honom en annor (tjensteqwinna) och sade til dem, som der woro: Denne war ock med JEsu Nazareno.
72Åter nekade han, och swor: jag känner icke mannen.
73Och litet efter stego de fram, som der stodo, och sade til Petrum: Wisserliga äst du ock en af dem; ty ditt tungomål röjer dig.
74Då begynte han förbanna sig, och swärja, at han kände icke mannen. Och strax gol hanen.
75Då kom Petrus ihåg JEsu ord, som han hade sagt honom: Förr än hanen gal, skalt du neka mig tre resor; och gick ut, och gret bitterliga.